assistansbloggen

Thomas heter jag och arbetar inom VH Assistans ekonomiavdelning i sköna Halmstad.

Mitt inlägg idag kommer handla om assistansens ekonomi och hur enormt bundna vi är vid det timbelopp per assistanstimma som fastställs för varje år . Som ni säkert vet ersätts varje assistanstimma med en fast summa per timma, för 2010 är denna summa 252 kr per beviljad och utförd assistanstimma. Timbeloppet fastställs (och höjs) årsvis då nytt beslut tas i regeringen. Summan ger det ekonomiska utrymme som finns i varje assistans. Vad ska beloppet täcka? Alla kostnader som uppstår i assistansen där löner givetvis är den stora kostnadsposten för alla aktörer inom personlig assistans. Timbeloppet är det samma oavsett om man som funktionshindrad väljer att anlita kommunen eller ett privat assistansbolag. (Undantag finns i form av förhöjt timbelopp som man kan ansöka om vid särskilda skäl men här kommer jag att fokusera på schablonbeloppet).

En tillbakablick på tidigare års timbelopp:
2010: 252 kr/t (höjdes med c:a 2 % från 2009)
2009: 247 kr/t (höjdes med c:a 4,2 % från 2008)
2008: 237 kr/t (höjdes med c:a 3,9 % från 2007)

Notera att ökningen inför 2010 bara var c:a 2 % jämfört med drygt det dubbla året innan. Försäkringskassan har föreslagit en ökning till 2011 med 6 kr upp till 258 kr vilket skulle innebära en ökning på nästan 2,4 %. Även här är det mycket lägre än tidigare år. Detta är dock än så länge bara ett förslag och om regeringen beslutar enligt detta eller inte återstår att se.

I år pågår också en avtalsrörelse där det kollektivavtalsområde VH Assistans tillhör ska få fram ett nytt kollektivavtal. VH Assistans har kollektivavtalet ”Personlig assistans” som förhandlas fram av Kommunal och KFO. Det säger sig nästan av sig självt att en ökning av intäkten per timma på c:a 2 % tyvärr inte ger möjlighet till några stora utsvävningar när det gäller t ex höjningar av timlöner.  Men det återstår även här att se vad som händer i avtalsrörelsen. Även höjningar av t ex OB-tillägg samt ersättning vid jour- och beredskap påverkar givetvis.

Om vi förutsätter att en timlön skulle öka med 5 kr ger det en total ökning av kostnaden för den assistanstimman med över 7 kr (ökning av bruttolönen plus semesterersättning plus sociala avgifter och pension) . Ökar då samtidigt assistansersättningen för den timman med 6 kr så förstår man att den sista kronan måste hittas någon annanstans. Kommer man överens om årsvis löneökningar som inklusive sociala avgifter kostar mer än den ökning av timbeloppet som regeringen fastställer för assistansersättningen så blir det inte goda tider för assistansbolag och inte heller för den som får assistansen. Möjligheterna att erbjuda bra villkor till sina assistenter, att betala bättre löner, att utbilda dem osv. blir sämre. Sämre förutsättningar för personlig assistans överlag drabbar alla bolag i branschen och är på intet sätt något som bara VH Assistans känner av.

Det är alltså viktigt att betona för våra makthavare att rimliga ökningar av assistansersättningen behövs varje år.  Vettig ökning ger vettiga möjligheter att förbättra statusen för yrket personlig assistent och för att bedriva bra assistans.  En lagstadgad rätt till personlig assistans men utan ekonomiska medel att bedriva assistansen ter sig ganska meningslös i slutändan, men än är vi inte där.

/ Thomas

Bemötanden – intyg

Hej alla!

Idag är det dags för del II av mina funderingar kring bemötanden. Sedan jag skrev sist har jag hunnit stöta på ytterligare en del sådana, dock övervägande positiva. Det glädjer mig när jag känner att vi alla, assistanssamordnare som myndigheter som skolor och habiliteringar, arbetar tillsammans för att hjälpa den enskilde. Det har rasat in intyg, det ena mer utförligt och välskrivet än det andra och jag har fullt upp med att mata in dessa till myndigheter och domstolar landet över. Stort tack till er alla som arbetar med funktionshindrade och inser värdet i personlig assistans och förstår vikten av er funktion i det hela.

Så lite gnäll. Jag blir både ställd och bedrövad när jag får samtal från habiliteringar som inte anser sig ha vare sig tid eller skyldighet att utfärda några intyg eller redogöra för några hjälpbehov. Den ena hänvisar till den andra som hänvisar tillbaka och till slut står vi med endast familjens utsago till grund för utredning och beslut. Jag har även flera gånger fått frågan rakt ut varför vi inte bara kan be föräldrarna eller personen med funktionshinder själv berätta om sin situation. Det torde enligt mitt tycke säga sig självt att man inte själv kan styrka ett behov man söker ersättning eller hjälp för. Skulle en sådan bevisprincip gå igenom skulle vi ställas inför en rad märkliga situationer där jag bara genom att säga att min situation ser ut på ett visst sätt, automatiskt tas på orden. Självfallet behöver man få det man anför backat av andra med insikt i situationen, särskilt personal med expertkunskap med avseende på just den personen. Och en annan fråga som alltid dyker upp i mitt huvud när jag bemöter denna typ av beteenden – vilken funktion fyller habiliteringens verksamhet om personen med funktionshinder inte kan genomföra träningen p g a brist på assistans?

Jag fick ett samtal från en habilitering i förra veckan som gjorde mig alldeles yr. Skolan hade precis varit i kontakt med mig och kunde bara konstatera att den person som kände personen med funktionshinder var sjukskriven varför ingen från skolans sida kunde redogöra för barnets hjälpbehov. Må så vara. Men när sedan habiliteringen ringer och med någon slags stolthet i rösten meddelar att man från habiliteringens sida inte sysslar med utfärdande av intyg – av något slag – kände jag mig lätt provocerad. Det enda man utfärdade var en lista över diagnoser. Man ansåg sig heller inte ha någon insikt i barnets hjälpbehov i toalettsituationen, något man berättade för mig upprepade gånger med stor indignation. När jag sedan lyckades lugna det hela och försökte styra in på saker som man från habiliteringens sida med all säkerhet måste veta och ha insikt tog samtalet dock en annan riktning. Jag fick först och främst information om att personen i fråga aldrig var på habiliteringen ändå varför man inte kände honom så bra. Jag föreslog att detta kan bero på at barnet inte har någon assistans alls idag samtidigt som familjen har flera andra barn. Det finns alltså ingen som har möjlighet att ta honom till habiliteringen särskilt ofta. Sedan frågade jag om kommunikation och behovet av tillsyn, något som jag tyckte att man borde kunna redogöra för endast med ytligare kontakt med barnet, då detta är så uppenbart. Fick till svar att man gjort allt möjligt som att tillverka en gomplatta, men eftersom familjen inte använder sig av materialet har man ”gett upp”. Återigen frågade jag om hon trodde att detta kanske beror på bristen på assistans. När vi så trasslat fram och tillbaka konstaterades att hon skulle återkomma efter ytterligare konsultation med sin chef, och se om det inte var så att ett intyg kunde utfärdas ändå. Så! Förhoppningsvis tar habiliteringen sitt ansvar även denna gång och gör det som åligger dem, d v s hjälpa personer med funktionshinder framåt i sin utveckling genom att bl a redogöra för hjälpbehovet gentemot de myndigheter som beslutar hur personens vardag ska se ut, d v s om man får tillräcklig assistans för att genomföra habiliteringsåtgärder eller om all tid även fortsättningsvis kommer att ätas upp av vardagen.

Men som sagt, jag har fått ett otroligt positivt gensvar från så många andra läkare, arbetsterapeuter och andra samt även från en rad skolor över landet. Ni ska veta det att det är NI som i princip alltid avgör om en person med funktionshinder får hjälp i sin vardag eller inte och vi är så otroligt tacksamma och glada över att se att så många av er faktiskt sätter er ner tillsammans och funderar ordentligt kring detta.

Tills vi ses nästa gång!

Jessica

Jag har arbetat på VH assistans i ett halvår nu och har – som ni säkert vet – hanterat juridik i alla regioner, d v s från sydligaste söder till nordligaste norr. Det har gett mig en del insikt i hur bemötanden kan variera beroende i vilken del av landet man befinner sig, och – i de större städerna – i vilken del av staden man befinner sig.

Slående skillnader framträder under de s k hembesöken. Ett hembesök är en slags utredning i hemmet som Försäkringskassan och kommunen vill genomföra som en del av sitt beslutsunderlag. Tanken med hembesöket synes dock skifta över landet. Hembesöket kan vara allt från ett trevligt samtal och ett tillfälle att få ett ansikte på personer man arbetar gentemot i frågor som i alla hänseenden är privata till ett tre timmar långt förhör helt utan riktning och framförallt helt utan respekt för den enskilde och dennes anhöriga. Vissa handläggare är av uppfattningen att för det fall den enskilde har ett ombud som inkommer med skriftligt underlag innehållande det man behöver veta, saknas anledning att ställa annat än kompletterande frågor vid hembesöket. Andra handläggare å sin sida synes snarare se hembesöket som ett tillfälle att granska skriftliga inlagors riktighet och således punkt för punkt gå igenom alla behoven igen för att upptäcka eventuella motsägelser mellan mitt ord och den enskildes.

Några exempel.

Ett hembesök med en vuxen man. Försäkringskassans handläggare sa redan inledningsvis att hon inte tänkte ställa några frågor som kunde uppfattas som integritetskänsliga utan förlitade sig på att det skriftliga materialet redogjorde för detta i sin helhet. Och då hade hon inte ens hunnit få något skriftligt material eller några intyg från mig. Den enskilde liksom familjen och självklart jag själv andades ut och det hela resulterade inte i det trauma som vi från början hade trott, där personen i fråga i detalj skulle tvingas redogöra för saker han aldrig talat med någon om tidigare.

Ett hembesök med föräldrarna till ett barn. Till saken hör att jag sällan haft ett så omfattande underlag som i just det här fallet. Det hade även tillkommit ett antal nya diagnoser och producerats en rad nya intyg. Försäkringskassans handläggare öppnade hembesöket med att meddela att återkrav med avseende på utbetalat vårdbidrag skulle skickas till föräldrarna vid eventuell beviljad assistansersättning. Även en siffra angavs som var tillräcklig för att få oss alla ut banan. Efter detta önskades information om exakta datum för sjukhusvistelser sedan ansökningsdatum för att göra en avräkning gentemot eventuell beviljad assistansersättning. Nu så började förhöret. Det råder nog olika uppfattningar om hur man i det läget ska agera som ombud, d v s frågor kring mitt bemötande. Ska man avbryta Försäkringskassan och kommunen och riskera en konflikt i en situation som redan är spänd eller avleder man dem och antecknar för att sedan i efterhand inkomma med kommentarer i de frågor där man förstått från samtalet att myndigheterna har tvivel? Jag brukar arbeta enligt det senare, även om det självklart finns fler alternativ än just dessa. Vid detta hembesök valde jag att – efter det att man ställt frågor kring på- och avklädning i minst 15 minuter – be om vi kunde få inkomma med klargöranden i efterhand i de frågor där det uppenbarligen uppstått frågor, för att bespara familjen blotta huvudvärken av att vid sittande bord försöka beräkna skillnad i tidsåtgång för att klä på sitt barn höstkläder kontra vinterkläder. Påpekade även att det här torde finnas en rimlighetsbedömning av vad en normal tidsåtgång är och sedan får man göra ett tillägg med hänsyn tagen till de svårigheter som kommer med själva diagnosen. Utmattade och uttömda på all möjlig relevant och irrelevant information lämnades vi ett par, tre timmar senare.

Ett hembesök med föräldrarna till ett mycket litet barn. Försäkringskassans handläggare tar vid flertalet tillfällen upp frågan om ombudets, d v s min, handläggning. Det ansågs att jag inte inkommit med mina skriftliga inlagor i tid och informerades även om hur detta påverkar Försäkringskassans statistik. Jag försökte upprepade gånger avleda handläggaren från ämnet med motiveringen att detta var en fråga mellan mig och Försäkringskassan, inte en fråga för hembesöket, och att jag dessutom vill att denna typ av förvaltningsrättsliga diskussioner förs skriftligen av bevishänsyn. Det var tämligen uppenbart att handläggarens intention var att med all tydlighet understryka nackdelarna med att ha ett ombud i assistansfrågor. Bör nämnas att ifrågavarande handläggare till slut beviljade assistansersättning på mitt – om än försenade så ändå gedigna – ingivna underlag.

Vad som är ett professionellt bemötande är kanske ibland svårare att svara på än frågan vad som är ett oprofessionellt bemötande? Ett oprofessionellt bemötande är – i mitt tycke – i dessa frågor att kräva av familjen att man återupprepar och på något sätt verifierar det som redan står skrivet i inlagor och intyg. Det förutsätter nämligen att det ligger oegentligheter, överdrifter och bedrägeri i det som tidigare anförts. Lite som man gör i brottmål när man drar vittnesmål om och om igen för att hitta sprickorna. Att ha bevisbörda för att visa att man har rätt till sökt ersättning är en sak – att tvingas genomgå ett hembesök enligt de två sista exemplen ovan är något helt annat.

Ni ska veta att vi inom VH assistans arbetar intensivt för att ”rädda” assistansen i Sverige genom att förändra myndigheternas syn på funktionshindrade och – i förlängningen – deras bemötande i dessa frågor. Det är ett kostnadseffektivt och samhällsintelligent sätt att garantera funktionshindrade ett liv som andra och sysselsätter idag ca 60 000 personer i Sverige som alltså arbetar som personliga assistenter. Personlig assistans kan hjälpa att hålla ihop familjer och äktenskap och det för mindre per timme än vad hemtjänsten kostar.

Nästa blogginlägg kommer att handla om bemötanden jag stött på inom vård och skolor när jag ber dem att göra det som alltid uppfattas som så besvärligt – nämligen skriva intyg! Vi ses då!

Jessica

Den negativa biten med att jobba inom den branschen som vi gör är att på nära håll uppleva hur det svenska samhället sätter pris på sina medborgares liv. För så är det ju, och det gäller inte bara inom assistans, utan försämrade villkor inom sjukvård, barn- och äldreomsorg och för arbetslösa och sjukskrivna. Livskvalitet inom de grupper som behöver samhällets hjälp för att få den – det är helt enkelt för dyrt.

Tydligast blir det dock inom just assistans och äldrevård, två områden där ekonomi är en ständig stötesten. Ta som exempel en funktionshindrad som 2008 ansågs behöva personlig assistans upp emot 100 timmar per vecka och 2010 helt plötsligt inte bedöms kvalificera sig för personlig assistans överhuvudtaget? Ett mirakulöst tillfrisknande som skulle få Lazarus att framstå som en petitess? Eller en cynisk bedömning som handlar mer om att spara pengar än att se till individens behov och möjlighet till goda levnadsvillkor?

Sverige satsar näst mest i världen på forskning och utveckling, sett till procent av BNP. Hela 3,9%, vilket i reda siffror motsvarar cirka 13,5 miljarder kronor. Det är naturligtvis jättebra att satsa på forskning och utveckling – också. Men kanske skulle vi satsa 3,5%? Eller 3%?

I höstens val talar de rödgröna mycket om att höja skatterna. Jag skulle tveklöst kunna leva med 500 kronor extra skatteavdrag/månad. Herregud, jag skulle till och med välkomna det, om jag visste att det kom rätt människor tillgodo, att pengarna satsades på mjuka värden, på omsorg om våra medborgare. Problemet är att socialismen inom politiken är död. Ute bland folket finns fortfarande en vilja att omhänderta, att vårda de våra, det är jag helt säker på och tvekar man så är Assistansuppropet ett strålande exempel på att så är fallet. Men i politiken handlar även vänsterpolitiken idag om att kamma hem fler skattekronor som kan läggas på andra saker, sådant som syns i tidningen och sånt som gör en till vinnare även i kommande val.

Jag vill så gärna tro på ett modernt samhälle där vi tar hand om de som behöver hjälp. Där du kan lita på det sociala skyddsnätet, där stöd finns att få. För på samma sätt som jag imorgon kommer att sitta i möten med funktionshindrade och diskutera deras processer och framtidsutsikter, på samma sätt kan jag en månad senare sitta som kund istället för som chef på VH efter en trafikolycka och diskutera upplägget på min egen LASS-ansökan. Sådan är verkligheten. Livet är skört, men systemet är hårt. I min värld borde dessa faktorer gå hand i hand.

Jag önskar att fler ledande politiker ville leva i min värld.

- Daniel -

En gemensam värdegrund, gott samarbete, förståelse för varandras situation, ömsesidig respekt och en vilja att skapa bästa möjliga levnadsvillkor för den enskilde. Så skulle jag vilja beskriva förhållandet mellan oss som assistanssamordnare och kommun och Försäkringskassa. Jag skulle verkligen vilja beskriva det precis så.

Det kan jag inte. Inte med den bästa vilja i världen kan jag göra det utan att ljuga mig blå. Vår gemensamma värdegrund, som borde vila tryggt på vad som är bäst för den enskilde, den raseras effektivt av myndigheternas intresse av att räkna timmar och minuter, omsatta i kronor och ören. Förståelse för varandras situation finns överhuvudtaget inte, och där är åtminstone jag medskyldig å det grövsta. Jag saknar i princip helt förståelse för många handläggares sätt att arbeta och det sätt på vilket man tillämpar lagar.

Istället upplevs det inte sällan att våra kontakter med myndigheten är något som vi gör för att sko oss själva. Att vi ansöker om tillfällig utökning av assistans för t ex en skidresa till Sälen inte för att vår kund ska få åka skidor, komma iväg från vardagen och få en trevlig mini-semester som vem som helst, utan enbart för att sko oss själva. Att vi, det stora stygga assistansbolaget, orättmätigt försöker stjäla av myndighetens timmar och i förlängningen deras pengar. Och – kanske framförallt – att vi faktiskt gör saker enbart för att jävlas. Somliga myndighetsanställda verkar faktiskt helt och fullt trosvissa att vi gör det vi gör för att förpesta deras tillvaro. En enligt min mening mer än lovligt självupptagen inställning i så fall. Att vi faktiskt har en önskan om våra kunders bästa, det tycks vara en främmande tanke.

En student på högskolans socionomprogram fick nyligen underkänt på en tenta därför att hon beviljat för mycket timmar i det fiktiva fall som behandlades. Det vore ytterst intressant att veta huruvida betygsskalan även gick åt andra hållet, d v s att du fick underkänt om du beviljat för lite timmar? Jag vill tro att så är fallet. Jag är långt ifrån övertygad.

Vad är egentligen problemet med att som handläggare tänka lite själv? Många verkar helt och hållet ha släppt sin lagstadgade utredningsplikt för att övergå till att strikt och enbart bevilja sådant som de inom rimlighetens gränser måste bevilja, och även där avslår man en hel del. Och när är man nöjd som handläggare? Blir man glad och nöjd efter att ha beviljat ett beslut i sin helhet, glad för att ha gjort en insats för att hjälpa den enskilde individen? Uppenbarligen gläds man föga åt detta. Istället tycks man hela tiden sträva mot att dra in timmar, att låta den sökande klara sig på ett absolut minimum. Och vari ligger glädjen då? Yrkesstoltheten? Är det när man hittat en dom som man kan hävda ligger till grund för att en enskild funktionshindrad ska få 60 timmar assistans/vecka istället för 80 timmar?

Istället för löjliga, romantjocka behovsbedömings-verktyg eller handläggare som räknar minuter för toalettbesök; öka anslagen och skicka ut en handläggare för en heldag hos den sökande. Låt handläggaren ta del av dennes vardag en hel arbetsdag och sedan får denne göra sin bedömning. Bättre beslutsunderlag går väl inte att få? Men nej, det lär bli för dyrt. Istället kommer man att fortsätta producera pappersprodukter till bedömningsverktyg, fortsätta integritetskränka svenska medborgare och fortsätta räkna timmar och minuter fast högsta ledningen säger att man inte ska göra det. Allt under besparingskravens stolta fana och under föreskrivningen att man ju faktiskt "bara administrerar en försäkring".


Försäkringskassan har för övrigt en TV-reklam där man kan komma med förslag på förbättringar och "få en pryl". Jag har ett förslag, FK (och ni behöver inte bemöda er med att skicka någon "pryl");
Tänk om - tänk rätt.

//Daniel