En nystart med gammal problematik
En gemensam värdegrund, gott samarbete, förståelse för varandras situation, ömsesidig respekt och en vilja att skapa bästa möjliga levnadsvillkor för den enskilde. Så skulle jag vilja beskriva förhållandet mellan oss som assistanssamordnare och kommun och Försäkringskassa. Jag skulle verkligen vilja beskriva det precis så.
Det kan jag inte. Inte med den bästa vilja i världen kan jag göra det utan att ljuga mig blå. Vår gemensamma värdegrund, som borde vila tryggt på vad som är bäst för den enskilde, den raseras effektivt av myndigheternas intresse av att räkna timmar och minuter, omsatta i kronor och ören. Förståelse för varandras situation finns överhuvudtaget inte, och där är åtminstone jag medskyldig å det grövsta. Jag saknar i princip helt förståelse för många handläggares sätt att arbeta och det sätt på vilket man tillämpar lagar.
Istället upplevs det inte sällan att våra kontakter med myndigheten är något som vi gör för att sko oss själva. Att vi ansöker om tillfällig utökning av assistans för t ex en skidresa till Sälen inte för att vår kund ska få åka skidor, komma iväg från vardagen och få en trevlig mini-semester som vem som helst, utan enbart för att sko oss själva. Att vi, det stora stygga assistansbolaget, orättmätigt försöker stjäla av myndighetens timmar och i förlängningen deras pengar. Och – kanske framförallt – att vi faktiskt gör saker enbart för att jävlas. Somliga myndighetsanställda verkar faktiskt helt och fullt trosvissa att vi gör det vi gör för att förpesta deras tillvaro. En enligt min mening mer än lovligt självupptagen inställning i så fall. Att vi faktiskt har en önskan om våra kunders bästa, det tycks vara en främmande tanke.
En student på högskolans socionomprogram fick nyligen underkänt på en tenta därför att hon beviljat för mycket timmar i det fiktiva fall som behandlades. Det vore ytterst intressant att veta huruvida betygsskalan även gick åt andra hållet, d v s att du fick underkänt om du beviljat för lite timmar? Jag vill tro att så är fallet. Jag är långt ifrån övertygad.
Vad är egentligen problemet med att som handläggare tänka lite själv? Många verkar helt och hållet ha släppt sin lagstadgade utredningsplikt för att övergå till att strikt och enbart bevilja sådant som de inom rimlighetens gränser måste bevilja, och även där avslår man en hel del. Och när är man nöjd som handläggare? Blir man glad och nöjd efter att ha beviljat ett beslut i sin helhet, glad för att ha gjort en insats för att hjälpa den enskilde individen? Uppenbarligen gläds man föga åt detta. Istället tycks man hela tiden sträva mot att dra in timmar, att låta den sökande klara sig på ett absolut minimum. Och vari ligger glädjen då? Yrkesstoltheten? Är det när man hittat en dom som man kan hävda ligger till grund för att en enskild funktionshindrad ska få 60 timmar assistans/vecka istället för 80 timmar?
Istället för löjliga, romantjocka behovsbedömings-verktyg eller handläggare som räknar minuter för toalettbesök; öka anslagen och skicka ut en handläggare för en heldag hos den sökande. Låt handläggaren ta del av dennes vardag en hel arbetsdag och sedan får denne göra sin bedömning. Bättre beslutsunderlag går väl inte att få? Men nej, det lär bli för dyrt. Istället kommer man att fortsätta producera pappersprodukter till bedömningsverktyg, fortsätta integritetskränka svenska medborgare och fortsätta räkna timmar och minuter fast högsta ledningen säger att man inte ska göra det. Allt under besparingskravens stolta fana och under föreskrivningen att man ju faktiskt "bara administrerar en försäkring".
Försäkringskassan har för övrigt en TV-reklam där man kan komma med förslag på förbättringar och "få en pryl". Jag har ett förslag, FK (och ni behöver inte bemöda er med att skicka någon "pryl");
Tänk om - tänk rätt.
//Daniel
